Tänk att förut var man rädd för monstret under sängen men nu är det monstret blott ett harmlöst djur, livrädd för demonerna i mitt huvud.
Jag menar, när man vaknar på morgonen och ser sig i spegeln väser de genast: "Herregud kvinna, du stinker och är fulare än fan själv!" Med ett hest hånskratt....
"Lyssna inte på rösterna!!" Skriker ni. Men de sitter I MITT HUVUD! Jag kan inte tysta dem, jag kan inte kväva dem. De är där! Bara där! Hela tiden!
Tillslut tror man på dem. Man tror varenda ord. Varenda liten viskning blir en självklarhet.
Jag är äcklande fet. Jag stinker. Är otroligt irriterande och skrattar som en knivskuren gris.
När folk säger att jag är fin vill jag tro på det. Åh herregud, varje "du är fin!" vill jag tro!!

Som svar på din kommentar Amanda. Det finns ingen anledning till "att ta hand om mig själv". Det finns ingen som helst anledning att "ta ett steg tillbaka och tänka på mig själv"
JAG finns inte. Ni läser om den där coola Becca här på bloggen som man inte sätter sig på... men ärligt talat, hur mycket bryr ni er?
Om jag sa hejdå och la ner bloggen imorgon skulle ni kanske vara lite deppig någon dag sedan skulle ni totalt glömma mig.
"Jävla fjortis som bara vill ha uppmärksamhet!"
... åh älskling. Uppmärksamhet är det sista jag vill ha.
Det finns en sak som gör mig lycklig och demonerna lugn; göra mina älskade vänner lycklig.
Jo visst gör det ont som fan men som sagt var, det finns inte så mycket att bränna slut på. Jag kör bara på ångorna nu, i hopp om att jag klarar mig.

Ibland vill jag bara sticka... starta nytt. Lära mig spela gitarr, bli snygg, skaffa en cool bil och bara njuta av livet.
Hahaha... jag menar. Jag 13 år gammal; En nyfödd idiot med noll vett bakom pannbenet.
Och livet känns redan bortkastat. Liksom... man bryr sig inte så mycket längre...
Ni vet föregående inlägg? Så känns det dagligen. Nej, det har inte hänt något speciellt, det där är en fin och skrämmande sann inblick i mitt huvud och hjärta.

Sen Amanda... varför jag inte "ger upp" eller vad man nu ska säga, är för att jag vill se. Jag vill se hur mycket jag pallar in jag slår i marken totalt. Hur mycket orkar jag igentligen? Idk... måste testas. Jag är ju inte precis rädd längre. Händer det så händer det.

Jag faller, rakt igenom luften. Det finns inget som stoppar mig, jag pressas bara neråt, neråt mot det som inte finns. Kraften slår luften ur min lungor och andlös famlar jag efter något som kan ta imot mig, något som kan rädda mig. Plötsligt får jag tag i något. I en bråkdels sekund kan jag känna räddningen under mina fingertoppar men hoppet som lyser upp mitt hjärta försvinner lika snabbt som det kom.
Och jag faller igen. Allt vimlar förbi mig och jag bara faller.
Det är meningslöst att skrika. Läpparna är särade, beredda på att skrika. Men det kommer aldrig. Lungorna dras ihop med magen och krampar. Det känns som att mina revben kommer ramla ihop mot mitt hjärta och döda mig här och nu.
Plötsligt slås en stark arm runt min midja och jag krockar med en kropp. Personen ler mot mig och jag drar lättad efter andan. Men när jag tror att allt är okej igen så förvrids ansiktet på min älskade till ren smärta. Tårar rinner och läppar viskar: "Förlåt" innan jag faller igen.
Ännu en gång famlar jag igenom grå tjock dimma. Fast i en hemsk mardröm. En mardröm som jag inte kan vakna upp ur.
Plötsligt landar jag. Revbenen viks inåt, huvudet slår i marken, hjärtat pulserar så hårt att det snart sprängs. Mitt bleka skinn spricker blod sprider sig över marken. Jag är andlös. Smärtan får mig att önska att jag dog.
Plötsligt jagas jag. Jag kan se ansikten av tusentals människor som tycker sig mot mig, tvingar mig upp från marken. För dem är mitt blod osynligt. Min smärta är obetydlig.
Mina brutna ben gör det nästan omöjligt att springa. Men jag gör det, blödandes med brutna ben tar jag mig haltandes in i en skog.
Plötsligt blöder skogen. Träden är vissna och blöder. Gräs på marken blir glas.
Varför ger jag inte bara upp? Det är så lätt att bara lägga sig ner och slippa all smärta.
Jag drar mig skräckslaget upp för klipporna. Hotet kommer närmare och närmare. De vill bara en sak. Se mig på knä med huvudet nerböjt i uppgivenhet. De vill se mig död.
Men jag låter hellre räven ta mig än de.
Plötsligt försvinner marken och jag faller igen bara för att med en hård smäll dunsa ner på marken längre ner. Jag måste andas, snälla, låt mig andas för helvete. Trycket mot min rygg lättar och jag hinner sjunka ihop för att hitta luft. Flämtande sluter jag ögonen för att få en smak av lycka. Det är iallafall vad jag tror innan två händer placeras mot min höft och knuffar mig av klippan.
Aj. Det gör så otroligt ont när jag landar. Sedan står de där. De som jag trodde älskade mig, alla brytna löften, alla falska hopp. Alla hånler mot mig, tänker att nu jäklar tar de mig.
Förhandla Becca, förhandla! Jag reser mig sakta och skakigt upp.
"Jag fixar det här! Ta det lugnt!" Mumlar jag och sträcker mig efter en tagg ur havet av taggbuskar bakom mig.
"Ni ville se blod, se." Sedan lägger jag taggen mot låret, trycker ner den och drar så hårt och snabbt som jag bara kan. När smärtan ilar igenom mig tonar de bort och lättnad fyller mitt bröst. När den sedan tonar ut och de blir tydligare ler de bara nöjt mot mig.
"Spring!" Väser de sedan och jag kastar mig otänkande in i havet av taggbuskar.
Varje steg är helvete. Efter ett steg känns det omöjligt att ta ett annat. Överallt ser jag familj och vänner. Skräck lyser i deras ögon men de står paralyserade kvar. De skulle kunna ta mig ur all smärta. Rädda mig här och nu. Jag går förbi dem, det finns ingen anledning till att stanna. De kommer ändå komma krypandes.
Med ihopbitna käkar och blodet som rinner från armar och ben kan jag dra mig ur taggarna.
Jag sjunker sårad ihop på gruset likt ett litet rådjur.
Jag vet inte varför jag springer. Jag vet inte varför jag kämpar. Jag vet inte om jag kommer klara det.
Ibland vill jag bara strypa rösten i mitt huvud som oavbrutet väser: "Ge inte upp." I mitt huvud...
Men fy fan vad det gör ont och fy fan vad det är frestande att ge upp. Här och nu.
Ingen skulle ju ändå bry sig. Om jag är lycklig eller inte skiter ju ni i. Så länge jag får betyg i skolan, skaffar jobb, gubbe & barn är ni nöjda.
Men fuck you. Ni kan inte stoppa mig nu.

"Girls love girls and boys (sophisticated, manipulated)
And never did I think that I
Would be caught in the way you got me
But girls love girls and boys
And love is not a choice"

Is this my way of coming out...? Idk man. Imma just leave that there and let your small little brains work their asses off.
Btw, det där är en bit av lyricsen från Panic! At the disco's - Girls girls boys
Love dat song. And Brendon is kinda hot in that video too... thehehehe...
"Lyricsen"... fy fan vilket fult ord men ni fattar!

Så... vad finns det berätta? Inte mycket mina friendos.
Jo, men jag tänkte babbla lite om skotrar.
Ni vet dom där muttrande sakerna som bara älskar att jävlas?
Mm, då kanske ni vet känslan när man står ute på lägdan, skotern är halvt begravd i klabbsnön, svetten rinner och solen börjar gå ner? FYFANFÖRDENKÄNSLAN!
Tungt som FAN att gå.
Ännu tyngre att dra upp skotern.
Mobilen ligger hemma i stugan.
Ingen hör om du skriker.
ÅÅÅÅÅH JAG HATAR SKOTRAR SÅ JÄVLA MYCKET.
Det här har hänt ALLEDES för många gånger.
Detta, mina vänner, är livet i Norrland.
Kramen!

Nu, nu äre ba en dag kvar på veckan!
Snacka om tung vecka... fy fan...
Har inte fått tag i henne på två dagar nu...

Guess what... Jag skypade med Meli igår! Höll på hoppa ur kläderna när hon ringde... ingen kamera, bara röst. Det första jag hör är en urgullig skånsk dialekt!! Awh! Vi pratar på lite och plötsligt utbrister hon: Asså Näe! Nu sätter jag på kameran!"
Eh... LUGN KVINNA! Jag her oxå på kameran...
"Släpper på tre eller"
"Ah..."
"Ett..."
"Två..."
"Tre..."
Sitter bara där och gapar. Shit! Det är alltid lika... chockerande att se personen (nästan) Live!!
Vi snackar om allt! "Asså... vi har fått en BadBoy i klassen!!... han är söt"
Typ. Vattenskotrar och snöskotrar. Norrlänningar och skåningar. .. The list goes on.

Mja... Annars har det bara hänt en jävla massa skit... och ah. Deeeet är bara ointressant för det ni vill läsa är att jag mår bra och mitt skojiga liv!
Eh... ja. Jag ska svara på din kommentar Amanda men jag måste tänka ut något vettigt att svara...
Kram!

Nils: "Men Jeppe!! Du är ju kåt!"
Jesper: "nje... int precis, men ok"
Lärare: "Jag vill inte ens veta vad ni gör där bak.."
Nils: "Jamen Jeppe taffsar på mitt sudd!!"
Ännu ett gapflabb...

Okej Fall out boy, vad i helvete håller ni på med?! FYRA NYA LÅTAR PÅ EN OCH SAMMA DAG?!! Jet Pack Blues är läskigt bra, Uma Thurman med...

"Men Becca, mår du redan bra? Med tanke på föregående inlägg!"
Håll. Käften. Jag mår inte alls bra!
På skolan är det samma jävla cirkus, på med masken och var den där pratglada Becca som de känner. När man kommer hem gråter man bara innan man somnar av total utmattning. Och sen börjar det om.
Har verkligen försökt att prata med folk med som gör mig glad, lyssnat på peppande musik, och inte försökt tänka på at hon kan försvinna från mig vilken sekund som helst... ajajajaj... det gör så satans jävla ont...

Skolan har nå "projekt" då tre special pedagoger ska träffa alla sjuor och prata... eh.
Ajja, ska på till våran Kurator Anna. Ska försöka prata med henne om att vi borde få lära oss liiite mer. Om sexualiteter t.ex slår vad om att flera inte ens vet vad pansexuell är... om ens bisexuell... och att vara genderfluid inte är något konstigt alls.

Vi snackade lite om det där att det är så farligt att vara bög.
"Om en tjej lägger ut en bild så går hennes kompisar in direkt med: "Åh babe vad snygg du är!!" Men om en kille lägger ut en bild kan inte en kille skriva en sån kommentar utan att lägga till # Nohomo utan att bli kallad bög!!"
Så jävla sant! Nils: "Ahmen vafan, två tjejer skulle kunna ha sex och de skulle vara Okej... killarna skulle bara gilla det... hehe"


VET NI VAD SOM HÄNDE IDAG?!! En kompis sa att mina läppar var söta!
Vi jobbade typ tillsammans och när vi väntade på läraren så utbrister hon: "Asså dina läppar är söta!!"
Uhm... Tack!! Men.. hur kan ett par läppar vara.. söta?!
"Vettne...men dina är det"
Ahahahaa... aaaaaaawwwh!! Snacka om att det gjorde min dag 100x gånger bättre!

Kram på er! Ta hand om er och kör försiktigt. Knulla inte utan skydd... de blir inte najs...

Ligger i min säng och bara njuter när det kommer ett meddelande på kik:
"Thank you for everything."
Sätter hjärtat i halsgropen direkt.
"Please don't tell me that was a goodbye." Svarar jag och inväntar skakandes svar.
"I'm so sorry." Blir svaret...
Vad gör man? Hur reagerar man? Frågar henne vad hon tänker/har gjort och det visar sig att hon redan tagit en överdos... och nu väntar hon bara.
8 tabletter av ibuprofen.
Inser rätt snabbt att det är för lite för att dö direkt men kan lämna allvarliga skador på t.ex njurar.
Men.. hon har haft problem tidigare. Hennes kropp kan vara otroligt skör efter allt och det där är kanske det sista som behövs...
Försöker förklara för henne att det finns så sjukt mycket att få ut av livet, det finns så otroligt mycket kvar att uppleva. Sorg som glädje. Hat som kärlek.

Men allt brister när hon ber mig att vakna upp imorgon precis som inget hänt, att hon kommer finnas med mig som en trogen hund, att det är bäst så här.
Helvete vad ont det gjorde. Det gjorde så ont att jag bara satt & skakade med tårarna forsandes.
För hur säger man hejdå till någon som... kanske inte vaknar upp imorgon?
Men tillslut lämnar hon mig helt enkelt med en påminnelse om att hon "älskar mig så jävla mycket."

Aj aj aj aj aj aj ajjj... det gör så ont att jag inte vet vars jag ska ta vägen...
Lång natt är det enda jag kan säga...

Vaknar... herregud... vad ska man tro? Är hon kvar? Går upp och sminkar mig när mobilen piper till.
Hon lever, men jag kan lika gärna förlora henne i natt...

Hjärtat känns som bly men är ändå sjukt lycklig för dig Amanda (och nicke) !!

En bild på mig och brorsan... To light things up ya'know...

...I love you moaa! You're way too young for me but i don't mind. Don't say maybe, just be my lady. No need to hesitate beacuse you will be fine!"

Nämen tjenare! Läste Mandas blogg och tänkte slänga ut ett inlägg om hur min häst reagerar på snö...
Inte alls. Han vet en månad innan att den är på g. Och när den väl kommer blir han bara liiite stolligare... liiite högre bockningar och snabbare trav...
Thats it... no more!

Ahhh, juste. Jag har en dröm... eller inte en dröm utan en person som följer med mig i drömmarna. Wanna hear about it?
IM GONNA TELL YOU ANYWAY!!
Okej.. Det är en man i 20års åldern, vältränad och välbyggd. Jag har en vag känsla av att han har brunt hår.
Saken är den att han ibland ändrar ålder och ser helt annorlunda ut men när min hand tar i hans så VET man att det är han.
Ibland är han med i drömmarna och andra gånger har jag bara en känsla av honom.
Det som utmärker honom från alla andra är att han alltid är så sjukt lugn!!
Och jag är alltid så stressad att jag nästan gråter.
Bland annat så sprang jag i en skog (livrädd) när ett hus uppenbarar sig och givetvis rusar jag in.
Gissa vem som sitter (väntandes) på en bänk? Han! Han reser sig bara upp, ler mot mig, tar min hand och plötsligt så är allt bra igen...
Det jag gillar är att vi hör ihop men det framgår ALDRIG på vilken nivå.
Liksom, att vi är soulmates är rätt klart men... är vi "the perfect match" eller är han den bästa vän jag någonsin kommer att få (typ)?

Det blir intressant att se...
Kram!

HUR kunde vi glömma bort mannen som är förfärligt duktig på viol, sötare än honung OCH socker tillsammans men ändå så SJUKT snygg att man får torka sig i mungiporna 24/7?
För att inte glömma hans röst och humor...
Mina vänner, jag presenterar en av de män jag LÄTT skulle gifta mig med:
Alexander Rybak!
Jah vet, nu sitter ni säkert där och ba: "Omg Becca... han är så... ute!!"
Men shyyy, jag har gjort upp en lista på varför man ska älska den mannen och anledningar för att man inte ska det!
1: His jawline...
2: Hans stora bruna ögon
3: Hans bruna fluffiga hår..
4: HANS SJUKA SKILLS PÅ VIOL!!!
5: Sångrösten... jeeez
6: hans stora varma hjärta...
7: Hans musik kommer göra dig 10x gladare!

Reasons why you shouldn't love him:
1: He will never be yours... *Silent cry in the background*

Reasons why i can't marry him:
1: I'm ugly...
2: Han är seriöst 15 år äldre än mig....
*Hysteriskt gråt i bakgrunden*

Ps. OM han nu har en söt lillebror eller kusin i min ålder (typ) med låg standard och smak för blonda & brunögda svenska norrlänningar SÅ VILL JAG BARA SÄGA ATT HAN ÄR PAXAD!!!

Ps(igen). SE VIDEON!!